Avklarade Expeditioner

Operation Red Peak
Ryssland 2006

Juni 2006
Den svenska sommaren har börjat bra. Det känns overkligt att sitta och planera för två kalla veckor på Kaukasus glaciärer. Långt ifrån alla pusselbitar har fallit på plats, viktiga delar av utrustningen är fortfarande spridda över världen. Visumproblemen tilltar för varje dag som går och vi känner att vår första expedition kommer att sluta i ett stort fiasko p.g.a. den ryska byråkratin.
Två dagar innan avfärd, Harding och Thelin sitter i en nedcabbad bil med musiken pumpandes och de svarta solglasögonen på näsan, nöjda över att allting verkar ha trillat på plats. Deras lycka blir kortvarig, minuten senare ringer Agebro med dåliga nyheter. Han har under dagen insjuknat och ligger nu med 39 graders feber. Expeditionen var återigen i farozonen och diverse nödplaner föddes. Som ni säkert förstår behövde ingen av dessa verkställas då Agebro, liksom de andra medlemmarna, har ett pannben utan dess like.

2 juli, Avresedag
Efter en natt präglad av sista-minutenförberedelser, var det tre förväntansfulla äventyrare som 04:45 blev upphämtade av den morgontrötta webbmastern för transport ut till Arlanda. Några timmar senare satt vi i taxin som skulle ta oss till hotellet i Moskva. Resan kom att bli det värsta vi varit med om. Bilden av att ryssar inte direkt snålar med vodkan visade sig tidigt stämma bättre än väntat, Taxi-Boris var med andra ord kalas-dyng… Efter att ha forcerat ett farthinder i på tok för hög hastighet kom vi mot alla odds helskinnade fram till hotellet. Dagen avslutades med ett nytt inofficiellt världsrekord i sightseeing. På knappt tre timmar hann vi se och dokumentera allt Moskva har att erbjuda samt en drive-by på ryss-donken. Dagens lärdom: Promenera inte runt ensam i Moskvas förorter.

3 juli, Moskva – Azau Village
Inrikesflighten med Aeroflot började oroväckande med att två, inte helt förtroendeingivande, ”mekaniker” satt och pulade med landningsstället. När vi kom ombord blev det inte mycket bättre. Benutrymmena höll inte direkt europeisk standard, en bajsmacka som Thelin fick smaka på de närmsta två timmarna. När vi till sist landat och motorerna stängts av, kunde vi äntligen ta ut våra fuktade papperslappar ur öronen och sakta men säkert återfå hörseln. Innan vi ens lämnat flygplatsområdet stoppades vi i en checkpoint, där en av Putins hejdukar hotfullt viftandes med en Kalashnikov, noggrant kontrollerade våra papper. Efter cirka fem timmars bilresa kom vi äntligen fram till ”hotellet” i Azau Village. Detta halvfärdiga hus visade sig var konstruerat efter den ryska byggkonstens alla regler, ni får själva dra era slutsatser... Trots den taskiga standarden fick vi en god natts sömn.
4 juli, Första dagen på berget
Efter en tidig frukost bestående av dill och gräslök kryddat med lite omelett var det ÄNTLIGEN dags att ta höjdmetrar. Dagen började bra med ett stabilt högtryck och underbara alpvyer. Senare under dagen när vi hade tagit ytterligare några hundra höjdmetrar kom vi in i molnen som tyvärr innebar regn, dålig sikt och betydligt lägre temperaturer. Vi började även känna av höjden efter ha tagit drygt 1000 höjdmetrar under dagen. Basen upprättades strax under Mir på ca 3260 möh.

5 juli, Alla som nått toppen har inte bestigit berget!
Efter en problemfri natt vaknar vi till en ny dag med nya utmaningar. För en tredjedel av oss känns det som efter en hård utekväll. Vi bestämmer oss för att avvakta några timmar i hopp om att ”bakfyllan” skall avta. Under tiden rivs basen och ryggsäckarna packas i ordning för en dag fylld av strapatser. Runt lunch stabiliseras höjdsjukeproblemet för Agebro och vi fortsätter därmed efter planerna. Väl uppe vid Mir inser vi att vi är de enda som har gått hela vägen från byn och upp på berget. Samtliga andra ”klättrare” visade sig ha tagit kabinliften upp till 3470 möh. Senare under expeditionen kom det även fram att flertalet klättrare använde sig av ”otillåtna” hjälpmedel ända upp till Pastukhova Rocks (4690 möh). Team Grim tar starkt avstånd från detta och arbetar för fair-play.
Dagen avslutades med återhämtning på 3605 möh.

6 juli, Dagen då allt förarbete sattes på prov
Dagen började lugnt och sansat. Vi arbetade oss sakta men säkert uppför Elbrus branter. Inte långt ovanför Garabashi blev vi överraskade av en s.k. parkvakt, iklädd jeans och sneakers, kort sagt ingen materiallirare. Han bad oss, inte allt för vänligt, att uppvisa giltiga papper. Som administrativ chef stod hela Hardings rykte nu på spel. Självklart hade han gjort sin hemläxa och visade snärtigt upp rätt dokument.
Med ett hastigt tilltagande oväder i ryggen och ett begränsat antal möjliga basplatser i närheten började situationen kännas obekväm. Till slut insåg vi att vi var tvungna att avbryta dagsetappen för att snarast möjligt upprätta bas. I vår strävan att så snabbt som möjligt färdigställa en platå för tältet, jobbade vi på för hårt och drog alla tre på oss en djävulsk huvudvärk. Inte helt nöjda med läget somnade vi den natten utan att göra dagens uppdatering av hemsidan.

7 juli, Grim vs. frystorkat
Denna dag var inte den mest händelserika i Team Grims historia. Tanken var att flytta fram basen ca 200 höjdmeter till nedre delen av Priut 11. Strax ovanför Diesel Hut, på 4200 möh, hittade vi en lämplig basplats. Efter någon timmes grävande, skottande och skyfflande var ännu en bas upprättad. Därefter gjorde vi en kort men effektiv acklimatiseringstur upp till övre delen av Priut 11 (4600 möh). De senaste dygnen hade vår aptit blivit allt sämre. Detta blev extra tydligt när middagen skulle ätas. Efter en dryg halvtimmes tappert kämpande var Harding och Agebro tvungna att avbryta utspisningen med mer än halva portionen kvar, till skillnad från Thelin som med god aptit åt upp allt. Slutsats: VA-mat är bra på alla sätt, förutom att den är oerhört enformig och svår att få i sig (framförallt på 4000+). 8 juli, Basbygge AB P.g.a. bergets utsatta läge samt avsaknaden av naturliga skydd mot väder och vind rekommenderas det att inte resa tält över 4200 m. Där är risken mycket stor att tälten blåser sönder om man inte, som vi, har rätt utrustning och kunnande. Med detta i åtanke fattade vi beslutet att flytta fram basen ytterligare 200 m, till 4 400 möh. Främsta anledningen var att göra den kommande toppattacken lättare.
Resten av dagen ägnades åt att upprätta den perfekta basen som skulle kunna utstå sämsta tänkbara väder, något som givetvis innebar en hel del slit. Efter 5 timmars hårt jobb var den preussisk och vi somnade alla gott den natten med vetskapen om att detta skulle vara vår fasta punkt de kommande dygnen.

9 juli, Celebert höjdarbesök
Vi hade planerat att dagen skulle ägnas åt acklimatisering samt de slutliga förberedelserna inför toppattacken. Efter en klart godkänd natt med relativt god sömn vaknade vi till en strålande morgon. Solen sken och vi var alla på utmärkt humör när vi lämnade basen kl. 11:00. Väl uppe vid målet för dagen, övre delen av Pastukhova, stannade vi för att återhämta och få i oss lite snabb energi i form av powerbars och vatten. Vi blev sittandes ett bra tag bland de vindpinade klipporna när vi plötsligt fick storfrämmande. Ingen mindre än Shejken av Brunei, följd av sitt entourage, kom frustandes upp för de snötäckta branterna. Diskret lyckades vi föreviga detta ögonblick utan att dra oönskade blickar till oss. Nöjda även med denna dag vände vi våra vindbitna ansikten söder ut och begav oss tillbaks till basen.

10 juli, Toppattack, och av en slump Hardings födelsedag
02:20 spände vi på oss selarna, krängde på oss toppattacksäckarna och med yxorna i högsta hugg tog vi de första bestämda stegen med toppen som mål. Tack vare månskenet behövde vi inte ens tända pannlamporna. Den stjärnklara och otroligt vackra natten förde även med sig en kraftig sänkning av temperaturen, enligt våra mätningar ända ner till -30º C. P.g.a. denna kyla uppstod vissa komplikationer med extremiteterna, då framför allt händer och fötter (inget en sann jägare inte kan hantera med hjälp av en varm armhåla…).
Strax ovanför Pastukhova reste sig äntligen solen sakta över horisonten och värmde våra frusna kroppar och hjärtan. Samtliga började nu känna av höjden allt mer. Harding hade bl.a. problem med en fot som inte hade långt kvar till förfrysning. Efter några snabba stopp för att försäkra oss om att allt var som det skulle tog vi oss sakta men säkert upp mot ”The Saddle”. Väl där uppe märkte vi att det hittills perfekta vädret började förändras till det sämre. Något stressade påbörjade vi en av expeditionens tyngsta och brantaste etapper. Vi avverkade den ena 15-metersintervallen efter den andra och sakta närmade vi oss den åtråvärda toppen. Efter åtta månaders hårda förberedelser hade vi nu slutligen målet inom räckhåll. Till slut skulle vi äntligen få ta de sista stegen upp på den lilla platå som utgör Europas högsta punkt. Klockan 14:10, något senare än väntat, stod samtliga medlemmar ur Team Grim på toppen av Mount Elbrus. En otrolig känsla av lättnad och ren lycka fyllde våra hjärtan. Målet var uppnått - men expeditionen långt ifrån avklarad. Det skulle visa sig att nedvägen blev långt mer komplicerad än vi kunnat föreställa oss.
Harding började uppvisa tydliga symptom på en rejäl höjdsjuka som bara förvärrades. Enda medicinen var att ta oss ner så fort som möjligt. När vi som bäst forcerade de brantare partierna vek sig plötsligt Hardings ben och han föll, inkapabel att själv bromsa fallet. 100 m längre ner väntade ett område fyllt av vassa klippor och förrädiska snöbryggor. Självklart hade vi inte slarvat med säkerheten utan fallet kunde snabbt fångas upp av Agebro och Thelin som var inbundna på var sin sida. Försiktigt jobbade vi oss ner mot säkerheten. Läget förvärrades då dimma snabbt drog in över området samt att Hardings tillstånd blev sämre. Efter ytterligare någon halvtimma var han inkapabel att gå på egen hand. Stöttandes på varandra letade vi oss, med hjälp av GPS:en, den långa vägen via Pastukhova tillbaks ner mot Priut 11.

Med en kort sträcka kvar möttes vi av en grupp vänliga ryssar, vars namn vi glömt, som på knackig engelska försökte bjuda in oss på någon typ av dryck. Med viss tveksamhet tackade vi ja, något vi inte kom att ångra. Dessa människor visade sig vara de mest generösa och givmilda människor vi mött under hela vår vistelse i detta land.
När Harding piggnat till var det dags att tacka för oss. Kort därefter var vi tillbaks i vårt eget tält, redo att återhämta.

11 juli, Snabbmarsch
Nöjda med vår prestation fattade vi denna morgon ett beslut. Vi tänkte ta oss tillbaka till vårt s.k. hotell fortast möjligt. Sträckan som tagit oss 6 dygn uppför, avverkade vi nu nerför på knappa 7 timmar. Visserligen höll vi ett rasande tempo, men ni förstår säkert ändå skillnaden mellan att gå uppför resp. nerför, med hög höjd att ta hänsyn till. Efter kl. 6 var vi tillbaks vid hotellet. Dammiga, smutsiga, illaluktande, skäggiga och allmänt slitna klev vi åter in på vårt rum för att påbörja den riktiga återhämtningen. Tre dagar senare lämnade vi Kaukasus med blandade känslor. Ryssland var i stort sett vad vi väntat oss, ett land fyllt av kontraster, både vad gäller människorna samt de ekonomiska skillnaderna i samhället. Vad gäller vår egen prestation kan vi inte vara annat än nöjda. Vi har planerat och genomfört projektet efter bästa förmåga vilket har resulterat i en lyckad expedition. Med en hel del nya erfarenheter, lämnar vi nu Expedition Red Peak bakom oss och ser fram emot nya utmaningar. Vad det kommer att innebära kan bara framtiden utvisa…

Hoppas ni följer oss även då!

/Team Grim

Bilder